bloggdudes

Jag vet, jag vet, JAG VET att jag var ur slag under inspelningen, att jag var vimsig och dålig som fan. Men Gry Forssell är Gry Forssell och vi pratade om ganska roliga ämnen och såg en del roliga tv-klipp från veckan.

Hoppas ni får en bra fredag!

Alex

Kom över några fina backstage-bilder från fotograferingen av David Beckhams underklädeslinje för H&M. Något säger mig att Becks har ett utseende som bara blir bättre och bättre. Kan se honom framför mig som 55-åring i mörka ruggade kritstreckskostymer…

Nu är ju som bekant inte Pitti Uomo och stilen den representerar riktigt min kopp – bryggt på vatten från Acqua Panna – te. Men därmed inte sagt att man inte blir varm inombords av nedanstående bild på Lino Ieluzzi och en okänd vän (som för övrigt ser ut som en hårdare variant av Luciano Barbera). Bello!

 

Ensamlunch på halvtom pizzeria. Vi känner varandra väl, jag och pizzabagaren. Vi småpratar tio sekunder om absolut ingenting, han säger så vänliga och meningslösa saker på sin ljuvligt brutna svenska. Jag beställer sedan en Romana. Jag behöver inte längre säga till honom att jag vil ha pizzan välgräddad - i all hast, för att förekomma mig, ropar han: "Välgräddad!" Jag går till kylen och mekar med mina grejer. Tar fram en burk med pizzasallad, tar en Trocadero och ett litet paket smör. Det tar fem minuter innan pizzan kommer in och jag har ingen brådska, för framför mig ligger två fullständigt olästa kvällstidningar. Jag börjar med kulturen och sedan läser jag tidningen baklänges. Pizzan kommer in, jag gör plats på bordet, snittar upp den i åtta bitar, försiktigt nu, inte bränna gommen, dricker Trocadero som bubblar i gommen, tittar ut över andra ensamätare. Det finns något lite ledsamt här, jag kan inte sätta fingret på det. Öar av människor som framåtlutade över tidningar fyller sina magar. Jag får ångest en kort stund, men den försvinner och strax inser jag att den här stunden är den bästa på hela dagen, för här vi alla låtit maskerna falla. Vi gör oss inte till. Här är vi just inga alls och vi respekterar varandra för det.

När jag var barn hade pappa alltid ett läderhäfte med ett skrivblock med sig vart han än gick. Han hade den vid sidan av sin person när han satt och skrev på skrivmaskinen. Han hade den i sin bag när han gick till jobbet. Han hade den till och med när han satt och tittade på teve i vardagsrummet. Då och då dök han ned i den och gjorde an snabb anteckning på något och så var det inte mer med det.

För en tid sedan drömde jag så märkligt om det där häftet, så jag letade upp det, för jag minns att jag fick ärva det. Jag hade helt glömt att det var så fint. Pappa hade skrivit sin namnteckning som någon sedan bränt in i lädret.Det var tummat och slitet, 50 år gamla kaffefläckar satt kvar i lädret.

Jag gick till en lädermakare på Söder och lämnade in den, för den hade gått upp helt i snörningen, och så fick jag tillbaka den och nu använder jag den som anteckningsblock när jag skriver på nya boken. Det är en härlig känsla, jag känner honom i lädret, pappa.

 

Det verkar ju alltså vara klart. Ny partiledare för socialdemokraterna är Stefan Löfvén. Jag vet inget om honom, men jag tittade snabbt på ett par Youtube-filmer där han klargjorde sin värdegrund och den var solidarisk och jag gillar solidaritet. Men den här artikeln är LJUVLIG på så många sätt.

Det är så fint att Stefan Löfvén ringer sin mamma och berättar den stora nyheten. Han är stolt, han vill att mamma ska vara det också. Jag kan höra hur han uppspelt viskar i telefonen. Står i hallen under en paus i VU-mötet, kupar handen över munnen, väser de underbara nyheterna.

Det är mänskligt och underbart. Men mycket står på spel, Löfvén säger att hon absolut inte får berätta något förrän på fredag. Och så går det som det går.

Jag hoppas att sossarna förstår värdet i det här. Ärlighet borde vara en dygd inom politiken. Ge Stefan Löfvéns mamma en plats i VU!

Att jag och väldigt många andra älskar Acnes kläder av hela våra hjärtan är knappast någon nyhet, men jag tycker samtidigt att man lätt glömmer att belysa hur jävla snygga märkets butiker alltid är. Faktum är att de flesta andra – inga designers nämnda inga designers glömda – butiksinredningar framstår som något Simon & (and) Thomas släpat in i jämförelse. Acne-butiken i London har länge varit en personlig favorit men frågan är om inte deras senaste tillskott på 3 rue Froissart i Paris kommer att kunna konkurrera om den platsen. Att deras butiker är så estetiskt tilltalande är naturligtvis lika lite slump som att Jan Stenbeck dog av en hjärtinfarkt. Acnes Jonny Johansson verkar nämligen ha ett ytterst passionerat förhållande till inredning och bor enligt pålitliga ögonvittnen i Stockholms kanske vackraste hem. Men – förhoppningsvis – mer om det någon annan gång. Det var ju Paris vi talade om.

Jag är helt fast i TV4 News. Jag tycker det är så vettigt och på sin plats att Sverige nu har en riktig nyhetskanal. Mycket fint av TV4 att göra detta, och säkert kommersiellt skitbra. Satt hela dagen på jobbet och tittade på det. Det var fantastiskt, plötsligt blev Sverige en kokande, levande plats. Det kändes som om det hände så otroligt mycket. Det var en brand här borta och ett rån där borta - hela tiden. Jag gick in på deras sajt och läste om satsningen och visionen och sen fastnade jag för presentationen av ankarna på kanalen och konstaterade att någon på TV4:s webb drabbats av den så kallade retuscheringssjukan.

 

Det hela yttrar sig i att man genom retusch och fix förändrar en persons utseende så till den grad att vi inte längre har att göra med en människa. Vi har att göra med en hybrid av något slag. Anna Herdenstam och Peter Lindgren ser ju inte alls så här underliga ut i teven. Jag säger det så att ni inte ska bli avskräckta! Jag vill ju att ni ska titta på TV4 News!

Hur som helst! ett inslag under dagen gjorde mig så uppåt. Det var ett reportage från Guldbaggegalan och reportern gick runt och frågade kändisarna vem de tyckte skulle få Guldbagge. Micke Bindefeld tyckte att Sven Bertil Taube skulle få den och Izabella Scorupco som stod bredvid höll snabbt med. Och reportern, hon kanske var ny och lite nervös. Det hon menade att säga som en avslutande, munter kommentar om att de båda var överens var: "En enhällig jury, alltså." Men det som i själva verket kom ur hennes mun var: "En enfaldig jury, alltså."

Ja, hon kallade ju duon korkad. Men det gick så snabbt och Bindefeld och Scorupco kanske inte lyssnade, så när reportern frågade om de var enfaldiga nickade båda muntert och sa: "Ja."

Det var så roligt!

Kanske var det ett samtal som man "måste ha varit där" för att se. Men jag har letat och hittar det inte på nätet. Kanske kan någon lägga ut länken i kommentarsfältet, så får ni se. Det var ganska kul faktiskt. Ok. det var allt, hej.

Jag åkte förbi Amanda på Perfect Day och blev lite paff när jag såg att hon hade glasögon på sig. Vad jag vet har hon inget synfel. Kan hon verkligen  ha undanhållit detta för mig under alla dessa år? Har hon mörkat alltihop? Och i så fall: Varför? Vad i detta brytningsfel var så viktigt att undanhålla för mig att hon medvetet fört mig bakom ljuset? Och finns det fler mörka hemligheter? Men så var det inte. Amanda har inget synfel, berättade hon. Hon tyckte det var snyggt med glasögon, bara. Hahaha. Amanda Schulman, glasögonposören. 

Om jag var tjej skulle jag med största sannolikhet uppskatta följande saker:

KVÄLLENS... …största stjärna: Bill Skarsgård. Det är något med honom, något helt självlysande. När man ser honom på scen så vill man aldrig att han ska lämna den. Det finns inte så många med den egenskapen i Sverige, knappt ens i världen. Jag är helt tagen av Bill Skarsgård. …segaste snubbe: bildproducenten Så fort det hände något utanför ramen för manus så blev det kaos. När en prisvinnare nämnde någon kollega ute i publiken så tog det en kvart innan bildproducenten fått korn på den jäkeln och då hade pristagaren redan börjat prata om annat. … roligaste: Bröderna Skarsgårds "gibberish"-tal. Okej, det kanske var LITE långt, men det var väldigt skickligt. Ni förstår hur svårt det är att prata på sådant sätt att det rent diftongmässigt låter som svenska utan att ett enda ord betyder det allra minsta. … mest kastrerade: Eric Gadd Sjöng När vi gräver guld i USA helt och hållet i falsett. Det lät ju inte riktigt klokt. Man önskade att någon kunde springa fram och dunka honom i ryggen, lägga honom i framåtstupa sidoläge och rädda livet på honom. …mest obehagliga: Micael Persbrandt Kvällens första skämt riktades från Petra Mede till Micael Persbrandt och han tuggade ett tuggummi och såg rent rättpsykisk ut. Men sen blev han gladare och garvade och verkade avslappnad och det var ju skönt, man vill ju inte att Persbrandt ska sitta och vara suris. …härligaste bild: att se Hobert och Endre tillsammans igen! Nu ska vi inte lägga oss i det där, kanske, men efter att ha läst alla artiklar om deras skilsmässa så var det så fint och underbart att se att de satt där tillsammans och såg, jag vet inte, glada och härliga ut. …sämsta prisutdelare: Gustaf Hammarsten Det var fars-känsla på hans lilla monolog där han låtsades ha missuppfattat sin uppgift på sådant sätt att han trodde att han skulle dela ut pris för bästa "bil-roll" och inte bästa biroll. Sexanspelningar av typen "bästa bilroll måste kunna gå igång på alla cylindrar när man sätter på den" haglade och det var uselt och när man trodde att han nått rock bottom så blev det ännu lite sämre. …mest mest malplacerade gäst: Kristian Luuk Hela salingen var fylld av filmmänniskor och mitt där, placerad så att han syntes i bild över 200 gånger, satt tv-ansiktet Luuk. Märkligt! …olyckligaste bild: Sanna Lundell messar vilt under hederpristagarens stående-ovationer-tal. Kvällens gala i ett enda ord: UTMÄRKT! Det var så storstilat och bra och snyggt och välproducerat att jag för en stund faktiskt helt glömde bort att vi gör för jävla dåliga filmer i det här landet. Och Petra Mede var BRILJANT! Guldbaggegalan får

Tittar på "Så ska det låta", ett i allra högsta grad trevligt program, eller hur. Jag ser att Daniel Karlsson är med och sjunger i ett av lagen. Daniel Karlsson, ja. Jag minns honom tydligt från när han var med i Idol. Han hade kaptensbindel på sig hela tiden. Han var sådär lite svår, han hatade det kommersiella, sa att han inte tyckte om "sellouts" och sånt. Vid något tillfälle minns jag att han var rasande på Idols sätt att styla artisterna och som protest mot detta skulle han låta håret växa ut. Jag minns att jag fann det bisarrt. Det är ju ingen kännbar protest. Hans hår växer lite, bara. Efter ett år kunde han ha page.

Sen gick åren och han bytte namn till "The Moniker", var med i schlagern och nu är han alltså med i "Så ska det låta". Detta är alls ingen kritik mot Daniel, det får ni inte tro, det är bara en liten betraktelse över hur tiden går och hur saker och ting förändras, gott så, hej med er nu.

Under det senaste halvåret har hela ledningen för det socialdemokratiska partiet positionerat sig inför möjligheten att Juholt ska avsättas. En efter en har tongivande politiker inom partiet vägrat att uttala stöd för sin partiledare. De har under uppfällda rockkragar skyndat in på krismöten och lite sådär i all hast slängt iväg en kritik mot Juholt till någon väntande reporter. Det här beteendet verkar vara legio inom detta märkliga parti och det har gjort mig lite bedrövad. Aldrig förr har jag sett sådan öppen illojalitet.

Den kanske värsta krypskytten och rygghuggaren är den här mannen, Sven-Erik Österberg. Under det senaste halvåret har han spridit tvetydigheter om och direkt kritik mot Juholt. Han var också en av ett fåtal som öppet krävde hans avgång innan det hela var klart.

Nu ska man hitta en ny partiledare. De flesta kandidater gör sig oanträffbara, de förstår kanske att det i alla fall ska gå en dag eller två innan kampen börjar. Men Sven-Erik Österberg finns tillgänglig för kommentarer. Han har både det ena och det andra att säga. Och han är sådär klädsamt blygsam när reportrar frågar om han kan tänka sig att leda partiet. Han vill inte kommentera i det här läget och sånt.

Sven-Erik Österberg är själva URBILDEN för vad som gjort att det gått så åt helvete med sossarna. Det är inte Mona Sahlins eller Håkan Juholts fel, det är det faktum att sådana som Österberg konsekvent gjort allt som stått i deras makt för att sänka dem.

Om Österberg blir partiledare, så vore det inte bara skadligt för Socialdemokraterna, det vore fanimej skadligt för mänskligheten.

Nya säsongen, den sjätte i ordningen, börjar nu! Gäst är Markoolio. Vi har gjort om lite i studion. Och vi har också trixat lite med vinjetten.

Säg gärna vad ni tycker om programmet, vi tar noga till oss alla råd och tips från er. Numera kan man faktiskt säga att vi gör programmet tillsammans med er.

Hoppas ni får en härlig helg!

Följer det som händer utanför sossarnas VU-utskott via medierna och blir illa berörd av den där mobben som står där och rapporterar. Det där drevet mot Juholt har gått för långt, det känns obehagligt. Håkan Juholt är inte perfekt och han gör en massa fel, men Gud vad det är ointressant med felfria människor. Den här typen av granskning gör att politiken utarmas, för man kan inte göra misstag längre som politiker, man kan inte ha svärta, man kan inte säga vad man känner just där och just då, man kan inte dra ett skämt och framför allt: man kan inte ha fel, man kan inte göra misstag.

Håkan Juholt har ju gjort bort sig gång på gång och det är ju nästan generande att ta del av alltsammans. Men han är väl som vi andra. Just sådant folk, människor som är som vi, vill jag ha i politiken.

Ännu vidrigare än pressmobben är de sosse-politiker som vandrar in i byggnaden och inte kan låta bli att sprida illvilja mot honom. Vad är sossarna för parti som inte kan stå upp för sin partiledare? För varje sossegubbe och sossetant som går in där och rynkar på ögonbrynen och säger att "läget är allvarligt" och "nu ska vi diskutera hans framtid", så känner jag allt större avsky mot Socialdemokraterna. Vad är det för illojala människor? Människor som ängsligt positionerar sig inför möjligheten att Juholt blir avsatt, människor som inte för en sekund kan säga vad de verkligen tycker.

Stå bakom er partiledare så länge han är er partiledare.

Det som händer skadar Håkan Juholt. Och det skadar Socialdemokraterna. Den enda som går vinnande ur detta är Pagrotsky. Han står bakom sin partiledare, också när det blåser, även om det kan innebära att han hamnar i radioskugga om allt går åt helvete. Heder till Leif Pagrotsky, en god man. Ni andra sossar som vänder kappan efter vinden kan fara åt helvete.

 

Den här omröstningen på Aftonbladet gör mig helt vimmelkantig. 15 000 människor har svarat på frågan om hur mycket de vunnit på spel. De flesta procentsatser verkar mer eller mindre vettiga, utom när det gäller miljonvinsten. Fem procent av de tillfrågade har vunnit en miljon eller mer.

Det står klart att det finns en hel del som ljuger här. De kryssar i att de vunnit en miljon trots att de aldrig gjort det. De här människorna, de förundrar mig. Varför ljuger de? Min bild är att man ljuger för att göra någon typ av vinning, inte sant. Man ljuger för att komma undan något, för att få en fördel, för att framstå i bättre dager.

Men de här lögnarna. De som anonymt kryssar i ett alternativ och blir en del av den stora massan. Varför gör de så? Vilka är bevekelsegrunderna? VAD ÄR DET SOM PÅGÅR MED DESSA MÄNNISKOR?

Ni vet hur det kan vara. Man går runt på stan, har inget för sig, borde kanske utföra någon syssla, men man kan inte få ur en molande tanke ur sin skalle: hur är det med hundarna här i bygden? Vilken hundras är egentligen mest populär? Och då tänker man inte nationellt - man skiter väl i Sverige. Man vill veta vilken hund som är mest populär DÄR MAN BOR. Och man vill också veta vilken hund som är minst populär.

Och det där gnager en, man kan inte släppa det. Man tänker bara på de där hundarna hela tiden. Det är en OUTHÄRDLIG känsla som jag tror många av er känner igen sig i. Men idag frälser Expressen oss. Äntligen får vi de svar vi eftertraktat så länge. I Karlstad, i Flen, i Malmö och Luleå, i Sundsvall och Haparanda - överallt i Sverige kan vi nu köpa Expressen och ta reda på vilken hund som är minst och mest populär just där man befinner sig.

 

(Stort tack till mina Twitter-vänner som skickade löpsedlarna från olika orter)

TV4 fortsätter att göra program om drottning Silvias pappa och det faktum att han kanske var nazist. Fast nu handlar det inte längre om det. Nu handlar det om den undersökning som drottningen själv gjort på sin fars inblandning i nazismen. De frågar sig om den är vettigt utförd. De nagelfar egentligen inte den information som ges, de talar istället mest om formuleringar i dokumentet. Det är alltså mest lingvistik. Kalla Fakta-teamet åker jorden runt för att nysta i formuleringar.

Jag skiter väl i hur TV4 gör av med sina pengar. Men jag slås av hur fullständigt jävla ointressant detta börjar bli. Det var på gränsen till ovidkommande redan från början - men nu känns det rentav overkligt.

Kalla Fakta gör alltså en stor undersökning - om en undersökning.

Det hela känns privat. Att det sitter någon på TV4 som HATAR drottningen. Jag blir illa berörd av att titta på detta program, för jag har känslan att jag befinner mig i en smutsig konflikt som jag inte har med att göra.

Resecity måste vara så jävla nöjda med placeringen av annonsen!!!

Sitter med kvittoredovisning. Svåra saker. Särskilt den här typen av kvitton. Det är ett jobbmöte om Schulman Show med Calle och Mats Dicklén. I allra högsta grad avgragsvänlig, alltså. Problemet är bara Calles jävla barnportioner - Skatteverket kommer ju undra vad det är för konstigt jobbmöte där barn är med. Och vad ska jag säga? Jo, Calle förstår ni, är lite kortvuxen och äter inte så mycket mat?